ett vattenglas står fastklistrat på det klibbiga bordet vars klibbighet är ett resultat av veckor dränkta i könssafter och dammiga glasflaskor. ljusen har för länge sedan brunnit ner och jag förundras över hur andra människor klarar av att behålla något överhuvudtaget när allting blir bränt. sotiga relationer som bygger på bara en stabil sten. aldrig flera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar