En pinne som sticker genom plasten av platt, svart nät över tågstationens ofodrade betong. Om man går igenom så föds man på nytt. I en låda signerad ensamheten. Man gnager på lådans kanter och ramlar och mister sig själv. Dyker och gör magplask på den blåa rutan. Som vi gör ibland. Så blir ljudets existens en fråga om vad som dör först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar